nere
Min läkare säger antidepp (jag med), men min psykolog vill att vi ska försöka lösa det utan, att jag måste hålla ut lite, det kommer gå lättare snart. Vågar inte diskutera med pappa, han kommer bli orolig och bli deppig själv hela veckan.
Min styvmamma hade lagat råris speciellt för mig idag för att vi skulle kunna äta tillsammans. Kunde inte äta det. Åt morötter. Vad är det med mig, råris är typ det bästa man kan äta för kroppen.??
Min bästa kompis pappa har fått cancer.. Det är helt otroligt och jag blir så ledsen när jag tänker på detm för dom har verkligen en bra relation. Det värsta och mest deprimerande är nog att jag inte vet vad jag ska säga till henne. Jag borde ju veta vad behöver få höra, min mamma dog i cancer när jag var nio. Ändå satt jag där som ett ufo och sa "ojj..."
Min psykolog är världen gulligaste, jag får små presenter som symboler på att jag är så duktig som inte kräks. Varje gång vi äter middag anpassar hon den med massor av grönsaker så att jag inte ska få ångest. Hon smsar varje dag och undrar hur det går och så vidare. Mina föräldrar spelar ett spel som lyder så att om vi inte låtsas om problemet så finns det inte. Framför allt så finns det ju bara "ibland", har vi gäster så "försvinner" ju mitt problem puts väck och jag kan väl äta potatis sås och kladdkaka utan problem. Eller? Och varje dag vill dom visa hur "duktiga" dom är. Vid middagarna säger styvmamman ska du inte ta lite pasta? Jag svarar nej och hon tar TRE pastastrån själv. Är hon riktigt hungrig tar hon 2 till och säger ojojoj dagens träning har gjort mig riktigt hungrig höhö.
Pappa frågar vill du och dina syskon ha middag ikväll? Jag svarar öh ja.. klart dom vill ha det? Han fortsätter "Okej, *suck*, själv ska jag äta EN macka. Det är bara din styvmamma som har fört in sådant tjafs att man ska äta middag." Jag svarar "men macka är ju inte precis så bra mat?". Han forts "men vaddådå?? det är ju inte så att jag tänker VRÄKA i mig massa mängder. Jag ska ju bara äta EN macka". Jag; "jag tänkte mest näringmässigt...på vitaminer och så..."
Bilresan hem forskred i tystnad
Lägg till lite skolmassakrar och kidnappade människor på det så får man en lagom deprimerande tillvaro..
Kram
Sv: Tack, inte för att jag tror på mig själv, stark är det sista jag är för tillfället.
Antidepp har jag ingen erfarenhet av, men har vänner som haft problem runt det. Försökt förändra sina mediciner/doser, fått ett "du klarar det" från psykologen, bara för att efter x antal månader fått veta av en läkare att de fått helt fel dos/sort/kombination, mm... Nu vet jag inte hur det funkar, men skulle det vara möjligt för er alla tre att prata om det tillsammans?
Det är alltid svårt att veta vad man ska säga när man får reda på sånt. Kommer ihåg själv hur jag var när min vän berättade att hon var sjuk. Blev väl så chockad, ställd att jag inte ens grät eller röjde en min. Annars är min första impuls att ge folk som har det svårt en lång, hård, tyst kram. Låta personen prata om denna vill, men det kan också vara svårt, ibland behövs bara närhet. Ibland kan tröstande ord bara göra saker värre, och det är lättare att bara få försvinna in i en gemensam tystnad för en stund.
Tycker jag.
Hoppas allt löser sig! Kram på dig!
