iwanna

Jag känner mig så extremt förvirrad just nu. I hela mit liv (sen jag var 7) har jag försökt att gå ner i vikt. Men jag har aldrig kommit ner så långt som jag har velat. Jag är på väg längre och längre ner i skiten, en blandning mellan hets, svält och kräk, och ännu mer hets. Jag orkar inte må så här dålig för ingenting. Jag orkar inte spendera 3 timmar om dagen då jag kunde göra något annat med att läsa om allt som har med vikt att göra. Jag orkar inte isolera mig för att jag vill svälta ifred, vilken alltid ändå blir en hetsätning. Jag orkar inte sumpa skolan i höst, då jag kommer behöva energi. Jag vill kunna mysäta godis med mina kompisar och prata om allt möjligt, utan att tänka 6-7-8 st ojdå försent nu blire hets!

samtigt,

så vill jag inte se ut som jag gör, jag är inte ens normalsmal. Jag vill känna på hur det känns att vara så där riktigt smal som jag drömmer om. Jag vill inte ge upp allting för innerst inne så känner jag att jag kanske, kanske kan lyckas? Jag vill visa pappa att jag visst kan bli smal. Jag vill visa alla som driver med mig att jag faktiskt också kan må dåligt. Jag vill känna mig snygg, het, sexig. Jag vill inte att mina vikt ska hindra mig från att våga prata med folk och bjuda på mig själv. Och jag vill INTE gå in på ätstörningcentret och väga 158 kg mer än "normalen" där. Det är så pinsamt att jag skämms bara jag tänker på det.



Men jag kommer aldrig att kunna ge upp allt eller inget tänket, det har jag haft hela livet. Jag kommer aldrig att kunna äta en kaka och vara nöjd, jag kommer alltid att vilja ha 3 paket till. Jag kommer alltid att älska hetsen, samtidigt som jag hatar den. För även om den förstör mig, så längtar jag efter det. Dag efter dag,


Det jag önskar mest i hela välden just nu är att jag ska kunna äta EN kaka



jävla liv